Deponeringsteknik

Historiskt sett har deponering varit den dominerande behandlingsmetoden för avfall och i stora delar av världen är det fortfarande så även om den har minskat i betydelse på senare år.

I Sverige har det under de senaste årtiondena införts flera olika administrativa och ekonomiska styrmedel för att minska mängden deponerat avfall. Skatt på avfall som deponeras infördes år 2000. Efter ett antal höjningar är skatten idag 500 kr per ton avfall. Under 2002 och 2005 infördes förbud mot att deponera brännbart respektive organiskt avfall och från och med år 2009 gäller strängare EU-bestämmelser för deponier.

Detta har lett till en kraftig minskning av mängden deponerat avfall samtidigt som materialåtervinning, biologisk återvinning (kompostering och rötning) och energiåtervinning har ökat. Som exempel kan nämnas att mängden deponerat hushållsavfall har minskat från cirka 1 miljon ton till drygt 30 000 ton under de senaste femton åren.

Varför deponering?

Deponering ska idag användas för avfall som inte kan eller ska återvinnas.

Avslutning och efterbehandling

Deponier som är i drift i dag eller som har avslutats efter den 16 juli 2001 omfattas av deponeringsförordningens tekniska krav både under och efter den aktiva deponeringsperioden. Det långsiktiga skyddet av den omgivande miljön ska baseras på en slutlig täckning av deponin som reducerar mängden inträngande vatten och därmed också lakvattenbildningen samt en geologisk barriär som ska utgöra ett långsiktigt skydd mot spridning av föroreningar från deponin. För deponier som avslutats före den 16 juli 2001 finns inga fastställda krav.

En nedlagd deponi – ett komplicerat förorenat område

Förhållandena vid en nedlagd deponi brukar skilja sig från dem som råder vid andra typer av förorenade områden:

  • Innehållet i en deponi är ofta extremt heterogent. I princip kan inga föroreningar uteslutas.
  • En deponi innehåller stora volymer avfall. I många fall är sanering genom att gräva bort avfallet inte möjligt.
  • Lokaliseringen av en deponi har oftast gjorts med tanke på att exponeringen på människor ska vara liten och att verksamheten inte ska påverka markanvändningen kring deponin på ett oacceptabelt sätt.
  • De flesta nedlagda deponier innehåller organiskt material. Stora delar av det organiska materialet kommer att brytas ned på sikt. Det medför att sättningar som försvårar skyddsåtgärder kan uppstå. Nedbrytningen innebär också att deponigas (huvudsakligen metan och koldioxid) bildas. Det medför att risker förknippade med explosion och kvävning måste beaktas.
  • Vissa av de föroreningar som kan spridas via lakvattnet kan förekomma i så stora mängder att miljön påverkas väsentligt även om de inte betraktas som giftiga. Det gäller t.ex. kväve och klorider.  

Byggande på deponier

Generellt sett utgör deponier svårbedömda områden för byggande. Det beror både på materialets heterogenitet, vilket i hög grad försvårar representativ provtagning och tolkning, och den mängd av olika föroreningar som kan finnas.

Ett annat problem är att deponier i regel innehåller organiskt material som vid nedbrytning bildar deponigas. Gasen kan under olyckliga omständigheter förorsaka explosion eller kvävning. Riskerna bedöms vara så stora att organiskt material som regel bör schaktas bort, åtminstone under byggnader, och att anslutande ledningar och ledningsgravar bör byggas på ett sådant sätt att gasen inte kan tränga in i byggnaderna. Ett alternativ kan vara att stabilisera avfallet med cement för att förhindra bildningen av metangas. Ett särskilt problem är att kunskapen om riskerna och de åtgärder som krävs måste kunna överföras till driftpersonal och entreprenörer vid framtida underhålls- och ändringsarbeten.

Med tanke på ovanstående svårigheter är det olämpligt att bygga på gamla deponier om inte avfallet och området först saneras till den renhetsgrad som markanvändningen och/eller den omgivande miljön kräver. Byggande av bostäder inom en deponi bör i normalfallet undvikas.

Landfill mining/Deponiåtervinning

Gamla nedlagda deponier kan också utgöra en källa för olika material, t.ex. metaller, plaster och brännbara material. Utvinning av dessa material brukar kallas landfill mining eller deponiåtervinning. Återvinning av värdefulla råvaror kan minska kostnaderna och öka möjligheterna för att sanera en deponi och frigöra marken för annan användning.

Senast uppdaterad/granskad: 2018-10-30
Hjälpte informationen dig? Ja Nej