Flera trasiga och rostiga tunnor som ligger på marken. Foto: SGI

Förorenade områden och efterbehandling

Ett förorenat område är mark, grundvatten, ytvatten, sediment eller konstruktioner som innehåller föroreningar i en sådan mängd att de kan vara ett hot mot människors hälsa eller mot miljön.

Illustration Foto: SGI

Förorenade områden har huvudsakligen uppkommit genom utsläpp, spill och olyckor vid tidigare industriell verksamhet. Deponier och utfyllnader kan också vara betydande föroreningskällor.

I Sverige finns det idag cirka 80 000 identifierade områden som är eller misstänks vara förorenade. Av dessa bedöms ca 1200 vara så kraftigt förorenade att de utgör en mycket stor risk för människors hälsa och miljön (riskklass 1 av 4). Sedan slutet av 1990-talet pågår ett arbete med att inventera, riskbedöma och prioritera vilka förorenade områden som behöver undersökas och åtgärdas. Länsstyrelserna samlar resultatet i en databas och tillhandahåller kartor med de potentiellt förorenade områden som är registrerade i databasen. Att en fastighet är med i databasen behöver inte betyda att den är förorenad. Det anger endast att en verksamhet som kan ha gett upphov till föroreningar finns eller har funnits på fastigheten.

Många förorenade områden bidrar redan idag med betydande utsläpp av ämnen med oacceptabla miljöeffekter som följd och de är ett stort framtida hot mot hälsa och miljö. Det är viktigt att veta hur många områden det rör sig om, vilka ämnen, halter och mängder som förekommer samt hur stor spridningen av föroreningar är nu och beräknas bli i framtiden. Miljöbalkens bestämmelser om förorenade områden gäller alla slags områden, byggnader och anläggningar som är så förorenade att det kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Exempel på förorenade områden

Många av våra förorenade områden är lämningar efter äldre industrier, men även i modern tid kan oförsiktig hantering av t.ex. kemikalier ha orsakat föroreningar i mark och byggnader.

Exempel på förorenade områden är:

  • upplag, deponier och utfyllnader (med t.ex. avfall från hushåll och industrier, alternativt bark och slam eller bygg- och rivningsmassor)
  • förorenade markområden (t.ex. industrifastigheter, bensinstationer och energianläggningar)
  • förorenade sediment (t.ex. fiberbankar utanför pappers- och massaindustri eller sediment som förorenats av annan industri eller spill- och dagvatten)

Vilken typ av föroreningar som förekommer på ett område beror på vilken sorts industriell verksamhet som funnits eller finns på platsen. Det innebär att föroreningar kan vara branschtypiska. Vanliga föroreningar som förekommer på många platser är metaller, petroleumkolväten, PAH-er (polyaromatiska kolväten), lösningsmedel och dioxiner.

Vem ansvarar för vad?

Lagstiftningen utgår från principen att det är förorenaren som betalar (PPP – the Polluter Pays Principle). Därför är det i första hand den som har orsakat en förorening (verksamhetsutövaren) som är ansvarig för att undersöka och sanera ett förorenat område. Under vissa förhållanden kan även en fastighetsägare bli ansvarig. När det inte finns någon som är ansvarig kan staten, i vissa fall, gå in och betala för undersökning och sanering.

Många olika myndigheter och andra aktörer arbetar med förorenade områden, t.ex. Naturvårdsverket, SGI och SGU.

Olika typer av undersökningar

Vanligtvis undersöker man ett förorenat område stegvis. Man börjar med att undersöka området översiktligt med endast ett fåtal prover i jord och vatten, och analyserar många olika parametrar på dessa prov. Proverna tas främst där man misstänker spill och läckage, dvs. vid s.k. hot spots. Den översiktliga undersökningen ska framför allt svara på frågorna Är området förorenat? Vilka föroreningar förekommer? Beroende på resultatet kan det sedan vara aktuellt att gå vidare med mer detaljerade undersökningar. Syftet med de detaljerade undersökningarna är bl.a. att försöka avgränsa föroreningen/-arna, att uppskatta mängden förorening samt att bedöma om och hur föroreningarna sprids.

Riskbedömning

För att kunna bedöma om ett förorenat område utgör en risk för människors hälsa eller miljön, så utför man en s.k. riskbedömning. I den tittar man både på vad som kan utgöra en risk (föroreningskälla/riskobjekt) och vad som är skyddsvärt i omgivningen (skyddsobjekt), t.ex. människor som vistas på området och ekosystemen i mark och vatten. I riskbedömningen är det också viktigt att se på kopplingen mellan föroreningskällan och skyddsobjektet, dvs. hur kan människor exponeras för föroreningen, eller hur kan föroreningen spridas till omgivningen. I riskbedömningen tar man hänsyn till hur marken används idag, men också hur markanvändningen kan tänkas förändras i framtiden.

I översiktliga riskbedömningar brukar man jämföra uppmätta halter med riktvärden. Naturvårdsverket har tagit fram generella riktvärden för förorenad jord och man skiljer mellan riktvärden för känslig markanvändning (t.ex. bostäder och skolor) och riktvärden för mindre känslig markanvändning (t.ex. industrier, handel och vägar). Ibland kan det vara nödvändigt att göra en fördjupad riskbedömning, t.ex. om det är en komplicerad föroreningssituation med många olika föroreningar eller komplex hydrogeologi. Då kan man behöva göra flera olika typer av undersökningar för att bättre kunna beskriva riskerna.

Riskbedömningen utgör ett underlag när man ska bedöma om och hur mycket ett förorenat område behöver saneras.

Sanering

Om riskbedömningen visar att området (mark, vatten etc.) är så förorenat att det kan utgöra en oacceptabel risk för människors hälsa eller för negativa miljöeffekter behöver det åtgärdas. Det finns en rad olika metoder för att sanera ett förorenat område. Vilka som är lämpliga beror på typ av förorening, vilka media som är förorenade (jord, vatten eller sediment) och hur de geologiska förhållandena är på platsen. Idag är den allra vanligaste åtgärden schakt och deponering, dvs. att man gräver ur de förorenade massorna och transporterar dem till en deponi. Andra exempel på åtgärder är jordtvätt, stabilisering/solidifiering och förstärkt naturlig självrening. Hur omfattande saneringen måste vara beror bl.a. på hur stora riskerna bedöms vara, men också på vad som är tekniskt möjligt att sanera och vad som kan anses vara kostnadsmässigt och miljömässigt motiverat.

Senast uppdaterad/granskad: 2018-10-30
Hjälpte informationen dig? Ja Nej