Glasburkar med olika typer jordarter. Foto: SGI

Jordarter

Kornstorleken bestämmer jordartens namn

Mineraljordarnas sammansättning varierar och man delar in dem i jordarter efter kornstorleksfördelning. Vanligen består en jordart av flera kornfraktioner (ler, silt, sand, grus, sten eller block). I exempelvis jordarten "siltig sand" dominerar sandfraktionen och silt är näst största fraktion. Man delar även in mineraljord efter konsistens (plasticitet) och tjälfarlighet m.m.

Jordens förmåga att släppa igenom, suga upp eller hålla kvar vatten beror i första hand på kornens storlek och hur tätt de är packade. Generellt kan man säga att ju mindre korn desto sämre vattengenomsläpplighet (permeabilitet).

Lera

Leror har (bortsett från moränleror) avsatts som sediment på botten av hav eller insjöar. Det är en jordart som innehåller mer än 40 viktprocent finjord* och där minst 40 procent av finjorden utgörs av lerpartiklar. Eftersom lerpartiklarna är mindre än 0,002 mm i diameter kan de inte urskiljas med blotta ögat och knappt ens med ett vanligt mikroskop. Jorden ser därför ut som en homogen massa och i omrört tillstånd som en jämn smet.

I naturfuktigt tillstånd har leran ofta en plastisk konsistens. Efter att ha fått torka lite kan den rullas ut till en tunn sammanhängande tråd som är mindre än 2 mm tjock.

Lera består ofta till större delen av vatten. Den har en mycket stor förmåga att behålla vatten och vattenströmning genom lera går därför mycket långsamt.

*Finjord är jord med partikelstorlek <0,06 mm.

Kvicklera

En speciell typ av lera är kvicklera. När en kvicklera utsätts för störning (t.ex. genom omrörning eller vibrationer) kan den förlora större delen av sin hållfasthet, och bli helt flytande. Ett stort antal skred i Västsverige, speciellt sådana med stor utbredning, har varit kvicklereskred.

Salturlakning är den huvudsakliga anledningen till kvicklerebildning. Leror som har bildats i saltvatten har ofta en speciell struktur eftersom saltet har fått lerpartiklama att klumpa ihop sig till större aggregat innan de avsattes som sediment på havsbotten. På detta vis skapades leror som kom att innehålla extra mycket vatten.

På grund av landhöjningen har lerlager som tidigare låg under havsytan lyfts upp och ligger nu ofta långt upp på land. Sött grund- och regnvatten har därmed kunnat strömma igenom lerlagren och sakta laka ut saltet. Detta har medfört att de krafter som håller ihop aggregaten av lerpartiklar har försvagats och i en del lerlager har denna process medfört att kvicklera har bildats.

Siltjordar

I siltjordar dominerar partiklar som är 0,002 – 0,06 mm i diameter. Kornen är så små att de inte kan urskiljas med ögat och de eroderas lätt bort av vind och vatten.

I torrt tillstånd är siltjorden oftast fast, men den suger snabbt upp vatten och håller det kvar. En vattenmättad siltjord är flytbenägen, vilket innebär att jorden kan bli flytande om den utsätts för rörelser och vibrationer. Vid schaktningsarbete under grundvattenytan får siltjorden en vällingliknande konsistens.

Silt är en tjälfarlig jordart och det är vanligt att tjälskador uppstår i vägar och anläggningar byggda på silt.

Sand och grus

I sandjordar dominerar sandfraktionen med kornstorlek 0,06–2 mm och i grusjordar dominerar grusfraktionen med kornstorlek 2–60 mm. Sand- och grusjordar är ofta blandade med varandra eller med andra fraktioner som till exempel silt. Sandjordar är liksom siltjordar känsliga för erosion via vind och vatten.

I motsats till lera släpper sand och grus lätt igenom vatten och torkar snabbt. De räknas som icke tjälfarliga jordarter.

Sand och grus tillhör friktionsjordarna och en slänt i sand eller grus kan bli nästan obegränsat hög, så länge som lutningen inte överstiger friktionsvinkeln (ca 30–40°). Läs mer om friktionsjordar och friktionsvinklar under rubriken Jords hållfasthet.

Morän

Morän är Sveriges vanligaste jordart. Inom ca 75 % av landets yta utgörs det översta jordtäcket av morän. Dessutom underlagrar moränen oftast andra jordar. Moränen har bildats genom direkt materialavlagring från inlandsisen. Det innebär att materialet inte har utsatts för någon egentlig kornstorlekssortering, utan morän är en s.k. osorterad jordart med sten och block utspridda i en finkornig grundmassa.

Moränens sammansättning varierar starkt från finkornig lermorän till grovkornig grusmorän och den är i hög grad beroende av den berggrund som inlandsisen eroderat. Sten- och blockhaltiga sandiga moräner finns framför allt i urbergsområden, medan lermoräner förekommer i områden med skiffer- och kalkstensberggrund.

Kornstorlekssammansättningen bidrar i hög grad till moränens egenskaper. Grovkorniga moräner – sandmorän och grusmorän – beter sig huvudsakligen som friktionsjordar, medan finkorniga moräner – lermorän och siltmorän – har mer kohesionsjordskaraktär. Jämfört med lera är dock lermorän betydligt fastare. Siltmorän är precis som silt en tjälfarlig jordart.

Senast uppdaterad/granskad: 2019-04-05
Hjälpte informationen dig? Ja Nej