Styrande dokument

Här presenterar vi lagar, förordningar och föreskrifter som har anknytning till Materialguidens ämnesområde. Vi guidar även till Trafikverkets tekniska kravdokument.

Här kan du läsa om Trafikverkets tekniska kravdokument.

För följande lagar, förordningar och föreskrifter ger vi en kort presentation och länk till originaltexten:

EU-lagstiftning

Svensk lagstiftning

Produkt, biprodukt eller avfall?

En grundläggande fråga är om ett visst material är en produkt, en biprodukt eller ett avfall. 
En produkt måste vara CE-märkt för att få säljas. Läs mer under rubriken Byggproduktförordningen  
Ett avfall definieras som ”varje föremål eller ämne som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med”. I vissa fall kan ett föremål eller ämne anses vara en biprodukt i stället för avfall och i vissa fall kan ett avfall upphöra att vara ett avfall. Läs mer i 15 kap. 1 § miljöbalken på riksdagens webbplats.

EU-lagstiftning

EU har beslutat om flera styrmedel för att nå ett resurseffektivt samhälle och för att fri rörlighet för varor och tjänster ska råda på den inre marknaden. En stor del av EU-harmoniseringen görs med hjälp av direktiv som varje enskilt EU-land måste anpassa sina regler och föreskrifter efter. Dessutom finns det förordningar som gäller automatiskt i varje medlemsland. Följande förordningar och direktiv är relevanta för väg- och anläggningsmaterial:

  • Byggproduktförordningen. Den europeiska förordningen om produkter för bygg- och anläggningsändamål, (305/2011/EU Construction Product Regulation) ibland förkortad "CPR", ger EU:s medlemsstater möjlighet att ställa miljökrav på byggprodukter både med hänsyn till risk och naturresursförbrukning och uppmuntrar även till ett livscykelperspektiv.

    Att kraven uppfylls av en produkt eller ett material ska visas genom prestandadeklarationer och CE-märkning. Bokstäverna CE är en förkortning av Conformité Européenne (= i överensstämmelse med EG-direktiven). Prestandadeklarationen ska fr.o.m. 1 juli 2013 följa med CE-märket för en byggprodukt. Den ska beskriva avsedd användning och uppnått värde (”prestanda”) för vissa viktiga egenskaper. Tillverkaren måste också fortlöpande verifiera att produktens egenskaper stämmer överens med deklarerad prestanda. Läs mer om byggproduktförordningen, prestandadeklarationer och CE-märkning på Boverkets webbplats.
  • Förordning om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar. Denna förordning, (1272/2008/EC Regulation on classification, labelling and packaging of substances and mixtures) ibland förkortad "CLP", anger vilka egenskaper hos ämnen och blandningar som leder till att de klassificeras som farliga. På så sätt kan produktmärkning, transportmärkning och säkerhetsdatablad upplysa användare om farorna och om hur man kan skydda sig och miljön. Egenskaperna innefattar både fysikaliska faror och faror för människors hälsa och för miljön, inklusive faror för ozonskiktet.
    Förordningen gäller i princip alla ämnen och blandningar som distribueras inom den euopeiska gemenskapen. Läs mer om CLP-förordningen på Kemikalieinspektionens webbplats.
  • Förordning om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier m.m. Denna förordning, (1907/2006/EC Regulation concerning the Regi­stration, Evaluation, Authorisation and Restriction of Chemicals (REACH), omfattar i princip alla kemiska produkter (ämnen och blandningar). Den beskriver bl.a. vilken information som tillverkaren eller importören ska registrera hos den europeiska kemikaliemyndigheten Echa. Ämnen som inte är registrerade får inte släppas ut på EU-marknaden. Förordningen ställer också krav på den som hanterar varor som innehåller farliga kemiska ämnen. Läs mer om REACH-förordningen på Kemikalieinspektionens webbplats.
  • Direktiv för avfall och återvinning. Det europeiska avfallsdirektivet, (2008/98/EC Waste Framework Directive) ibland förkortat "WFD", innehåller åtgärder för att skydda miljön och människors hälsa genom att förebygga eller minska de negativa följderna av att avfall skapas och hanteras. Det innehåller också åtgärder för att minska resursanvändningens allmänna påverkan och effektivisera denna användning.
    Direktivet består av 43 artiklar och 4 bilagor och är implementerat i svensk lagstiftning. Det innehåller bland annat definitionen av avfall och avfallshierarkins olika hanteringssätt.

    EU:s avfallshierarki
    Avfallshierarkin visar prioritetsordningen för hantering av avfall grundad på miljöhänsyn. Triangeln nedan symboliserar hur mängden avfall minskar successivt genom hierarkin.




    70 viktprocent av EU:s bygg- och rivningsavfall ska återvinnas
    Vid den senaste revideringen av avfallsdirektivet infördes följande återvinningsmål för bygg- och rivningsavfall: 
    “Senast 2020: Förberedelser för återanvändning, materialåtervinning och annan återvinning av icke-farligt byggnads- och rivningsavfall, med undantag för sådant naturligt förekommande material som definierats i kategori 17 05 04 i avfallsförteckningen, ska öka till minst 70 viktprocent, varvid också ska medräknas sådana fall där avfall används som fyllningsmaterial för att ersätta annat material.”  (2008/98/EG, Artikel 11(2)(b))

  • Direktiv för hantering av avfall från utvinningsindustrin. Detta direktiv (2006/21/EC Directive on the management of waste from extracting industries) omfattar hanteringen av avfall från landbaserad utvinningsindustri, dvs. avfall från prospektering, utvinning, (däribland även utvecklingsfasen innan produktion inleds), bearbetning och lagring av mineraltillgångar och från drift av stenbrott. Direktivet innehåller bland annat föreskrifter för avfallshanteringsplan, information till allmänheten, ansökan och tillstånd, klassificering av avfallsanläggningar, återfyllning av håligheter efter brytning, stängning av avfallsanläggningar och förebyggande av föroreningar.
    Direktivet består av 27 artiklar och 3 bilagor och är implementerat i svensk lagstiftning. Det innehåller bland annat definitionerna av allmänheten, icke-förorenad jord, rehabilitering och upplag.
  • Direktiv för deponering av avfall. Deponeringsdirektivet (1999/31/EC Directive on the landfill of waste) innehåller operativa och tekniska krav på avfall och deponier för att förebygga och minska avfallsdeponeringens negativa effekter på miljön (särskilt förorening på ytvatten, grundvatten, mark och luft och effekter på den globala miljön).  Det gäller inte för deponering av icke-förorenad jord eller icke-farligt inert avfall som uppkommer vid prospektering och utvinning, behandling och lagring av mineraltillgångar samt vid drift av stenbrott.
    Direktivet består av 19 artiklar och 3 bilagor och är implementerat i svensk lagstiftning. Det innehåller bland annat definitionerna av deponi och inert avfall.

Svensk lagstiftning    

EU:s direktiv och förordningar har successivt implementerats i svensk lagstiftning och generella regler om byggprodukter, utvinning, återanvändning, återvinning, deponering och avfall återfinns i miljöbalken (1998:808).

För att förstärka gällande lagars innebörd och bestämmelser kan regeringen komplettera lagstiftningen med förordningar. En förordning är underordnad lagen, men har samma kraft och ska tillämpas parallellt med lagstiftningen.

Aktuella förordningar på området är:

  • Avfallsförordning (2011:927). Innehåller bestämmelser om avfall och avfallets hantering, t.ex. transport. För vissa avfallsslag och viss avfallshantering finns ytterligare bestämmelser i andra förordningar eller föreskrifter. Avfallsförordningen gäller
    - inte för förorenad jord och annat naturligt material som inte har grävts ut,
    - inte för icke-förorenad jord och annat naturligt material som har grävts ut i samband med en byggverksamhet, om det är säkerställt att materialet kommer att användas för byggnation i sitt naturliga tillstånd på den plats där grävningen utfördes och att den användningen inte skadar eller innebär någon olägenhet för människors hälsa eller miljön,
    - inte för utvinningsavfall som omfattas av förordning 2013:319.
  • Förordning (2013:319) om utvinningsavfall. Innehåller bestämmelser om försiktighetsmått för att förebygga eller i möjligaste mån begränsa skadliga effekter på människors hälsa och miljön som kan uppkomma till följd av hantering av avfall från industri som utvinner ämnen och material genom att bryta eller på annat sätt ta dem från jordskorpan eller som bearbetar eller på annat sätt hanterar utvunnet material (utvinningsindustri). 
  • Förordning (2001:512) om deponering av avfall. Ska förebygga och minska de negativa effekter som deponering av avfall kan orsaka på människors hälsa och på miljön, särskilt när det gäller förorening av ytvatten, grundvatten, mark och luft, och på den globala miljön, under en deponis hela livscykel. Deponeringsförordningen beskriver bl.a. krav på avfall som får deponeras samt bestämmelser för lokalisering, utformning, sluttäckning och efterbehandling av deponier. Den gäller
    - inte användning av lämpligt inert avfall för byggnadsändamål i deponier,
    - inte vid restaurering eller för mark-, väg- eller utfyllnadsarbete,
    - inte avfall som omfattas av förordning 2013:319.
  • Förordning (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Gäller miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd enligt 9 kap miljöbalken. Behandlar tillståndsprövning, anmälningsplikt, miljörapport mm. Innehåller bl.a. särskilda bestämmelser om täktverksamhet och särskilda bestämmelser för lagring som en del av insamling, återvinning eller bortskaffande av farligt avfall.
  • Miljöprövningsförordning (2013:251). Innehåller bestämmelser om tillståndsplikt och anmälningsplikt för verksamheter som avses i 9 kap miljöbalken. Exempel på verksamheter är utvinning, brytning och bearbetning av malm, mineral, berg och naturgrus samt lagring, behandling, sortering och mekanisk bearbetning av annat avfall än farligt avfall.

Aktuella föreskrifter på området är:

För att öka de ekonomiska drivkrafterna för användning av andra material än naturgrus samt återvinning av avfall har följande två lagar införts: ​​​

Lag om skatt på uttag av naturgrus

Lag (1995:1667) om skatt på uttag av naturgrus trädde i kraft 1 juli 1996. Avsikten var att åstadkomma en bättre hushållning med naturgruset så att det i första hand används inom områden där det inte går att ersätta med annat material. Bakgrunden till skatten var att det rådde stor brist på naturgrus på många håll i landet, särskilt i syd- och mellansverige, och man såg en risk för att naturgruset kunde ta slut i vissa kommuner inom tio år. Med naturgrus menas här olika fraktioner av isälvsmaterial – en icke förnyelsebar naturresurs som bildades huvudsakligen i samband med inlandsisens avsmältning. 

För närvarande är skatten 15 kr per ton uttaget naturgrus med vissa undantag (så kallade husbehovstäkter). Skattskyldig är grusproducenten. När lagen infördes var skattebeloppet 5 kr per ton. Lagen har sedan utvärderats och reviderats vid ett antal tillfällen.

Lag om skatt på avfall

Lag (1999:673) om skatt på avfall trädde i kraft 1 januari 2000. Avsikten med lagen var att öka de ekonomiska drivkrafterna för att framför allt styra bort avfall från deponering och mot en behandling som är bättre ur miljö- och naturresurssynpunkt. För närvarande är skatten 500 kr per ton deponerat avfall med vissa undantag, till exempel muddermassor, förorenad jord från marksanering, slagger från metallurgiska processer, gjuterisand och biobränsleaska. Skatten gäller anläggningar där farligt avfall eller annat avfall till en mängd av mer än 50 ton per år slutligt förvaras (deponeras) eller förvaras under längre tid än tre år. Skattskyldig är den som bedriver verksamheten på den aktuella anläggningen.

Deponerat material som förs bort från en anläggning för att återvinnas i någon form, till exempel som vägmaterial, ger möjlighet till skatteavdrag. Det gäller även för material som används för drift av anläggningen eller för konstruktionsarbete, till exempel sluttäckning eller vägbygge inom anläggningen.

När lagen infördes var skattebeloppet 250 kr per ton deponerat avfall. Lagen har sedan utvärderats och reviderats vid ett antal tillfällen, bland annat i BRAS-utredningen med betänkandet "En braskatt! – beskattning av avfall som deponeras" (SOU 2005:64).

 

Även följande två lagar har anknytning till Materialguidens ämnesområde:

Väglag

Väglag (1971:948) gäller allmänna vägar och innehåller bestämmelser om väghållning, dvs. byggande och drift av väg. Den beskriver regler för vägplan (t.ex. MKB, samråd, tillåtlighetsprövning och fastställelse) vägrätt m.m.

Lag om byggande av järnväg

Lag (1995:1649) om byggande av järnväg gäller nyanläggning och ombyggnad av järnvägar. Den beskriver regler för järnvägsplan (t.ex. MKB, samråd, tillåtlighetsprövning och fastställelse) m.m.

Senast uppdaterad/granskad: 2018-10-30
Hjälpte informationen dig? Ja Nej