Vägledande rättsfall

Här har vi sammanställt de viktigaste avgörandena rörande ansvaret för förorenade områden. Vi länkar också vidare till rättsfallssamlingen på EBH-portalen. Där kan du läsa domarna i sin helhet eller skaffa dig en uppfattning om vilka andra domar som finns inom området.

Den som vill förstå reglerna om efterbehandling av förorenade områden måste känna till hur Mark- och miljööverdomstolen* har tolkat dem i olika sammanhang. Därför tar man del av de vägledande rättsfallen.

För att underlätta för dig har vi plockat ut de viktigaste domarna angående ansvaret för förorenade områden och redogör här kort för resultatet av dem. Det är alltså bara ett urval och beskrivningarna är mycket förenklade. Vill du läsa domarna i sin helhet, eller se vilka andra domar som finns i ämnet, hittar du en länk under rubriken Mer information, nederst på sidan.

*Nuvarande Mark- och miljööverdomstolen hette tidigare Miljööverdomstolen.

Domar om ansvarig verksamhetsutövare

Ansvarig verksamhetsutövare är den som haft faktisk och rättslig möjlighet att påverka verksamheten som bidragit till föroreningen. Ansvaret för förorenade områden följer med till det övertagande bolaget vid fusion och till den nye verksamhetsutövaren vid så kallad inkråmsöverlåtelse.

Avgörande för om 10 kap. miljöbalken är tillämpligt är om verksamheten har varit i faktisk drift efter den 30 juni 1969. När detta ska bedömas ser man till verksamhetens fortskridande i stort. Föroreningen kan i sin helhet ha uppkommit före den 30 juni 1969 och reglerna anses ändå tillämpliga.

Om de processer som pågått före och efter den 30 juni 1969 är två skilda tekniska processer, som medfört skilda typer av föroreningar, kan den miljöfarliga verksamhet som bidragit till föroreningsskadan inte anses ha varit i faktisk drift efter det kritiska datumet. 10 kap. miljöbalken är därmed inte tillämpligt.

Det konkursbo som fortsätter bedriva konkursgäldenärens verksamhet, och som därmed bidrar till föroreningssituationen, betraktas också som ansvarig verksamhetsutövare. Avgörande för ansvarets placering är vem som haft faktiskt och rättslig möjlighet att påverka situationen, inte t.ex. vem som varit innehavare av tillståndet.

Om konkursboet fortsätter konkursgäldenärens verksamhet, men på ett sätt som inte bidrar till föroreningen, så undgår konkursboet verksamhetsutövaransvar.

Rättsfall

  • Miljööverdomstolens dom 2003-12-05 i mål nr M 9822-02 (MÖD 2003:127)
  • Miljööverdomstolens dom 2005-05-17 i mål nr M 3079-04 (MÖD 2005:29)
  • Miljööverdomstolens dom 2005-05-23 i mål nr M 5338-04 (MÖD 2005:30)
  • Miljööverdomstolens dom 2006-06-29 i mål nr M 816-05 (MÖD 2006:36)
  • Miljööverdomstolens dom 2008-06-04 i mål nr M 4537-07 (MÖD 2008:14)
  • Miljööverdomstolens dom 2008-06-18 i mål nr M 2599-07 (MÖD 2008:11)
  • Miljööverdomstolens dom 2009-12-21 i mål nr M 2535-08 (MÖD 2009:36)
  • Mark- och miljööverdomstolens dom 2013-11-06 i mål nr M 4093-13 och mål nr M 4233-13 (MÖD 2013:36)
  • Mark- och miljööverdomstolens dom 2016-02-19 i mål nr M 7133-15
  • Mark- och miljööverdomstolens dom 2017-04-26 i mål nr M 8262-16

Domar om fastighetsförvärvaransvaret

För att ansvar ska kunna utkrävas av den som har förvärvat en förorenad fastighet gäller att den verksamhet som bidragit till föroreningen måste ha varit i faktisk drift efter den 30 juni 1969. Är så inte fallet, kommer alltså varken verksamhetsutövaransvar eller ansvar för fastighetsförvärvare att kunna utkrävas.

Rättsfall

  • Mark- och miljööverdomstolens dom 2014-05-07 i mål nr M 11012-13 (MÖD 2014:14)
  • Mark- och miljööverdomstolens dom 2016-12-22 i mål nr M 8829-16 (MÖD 2016:22)

Domar om hur skäligheten ska bedömas

Vilka undersökningar och åtgärder som ska krävas av den ansvarige och hur stor del som den ansvarige ska bekosta avgörs genom en skälighetsbedömning. Verksamhetsutövarens ansvar jämkas sällan redan i undersökningsfasen, vilken även inkluderar en så kallad åtgärdsutredning. Däremot omfattar undersökningsansvaret bara sådana föroreningar som verksamhetsutövaren själv kan ha bidragit till.

Skälighetsbedömningen i åtgärdsfasen ska göras i två steg. Först ska det utredas vilka efterbehandlingsåtgärder som är miljömässigt motiverade och rimliga från kostnadssynpunkt samt tekniskt genomförbara. Därefter ska ansvarets omfattning (adressatens andel) bedömas.

Bedömningen av vilka efterbehandlingsåtgärder som är miljömässigt motiverade ska vara objektiv, d.v.s. omständigheter som rör en viss verksamhetsutövare saknar här betydelse. Den underliggande riskbedömningen ska göras både utifrån ett kortsiktigt och ett långsiktigt perspektiv och den ska utgå från gällande planbestämmelser. Vid val av efterbehandlingsåtgärd har åtgärdens långsiktighet stor betydelse och den efterbehandling som utförs bör syfta till att vara slutlig, så att inte ytterligare åtgärder behöver vidtas inom överskådlig tid.

När ansvarets omfattning (adressatens andel) sedan bedöms beaktas aspekter som är hänförliga till adressaten. Av avgörande betydelse är då när i tiden föroreningen uppkom, eftersom ansvaret för föroreningar som uppkommit före och under 1950-talet i princip helt jämkas bort. Däremot jämkas i princip inte ansvaret alls, om föroreningarna har uppstått senare än år 1969.

Rättsfall

  • Miljööverdomstolens dom 2010-06-08 i mål nr M 491-09 (MÖD 2010:31)
  • Miljööverdomstolens dom 2010-06-23 i mål nr M 5664-09 (MÖD 2010:24)
  • Miljööverdomstolens dom 2010-06-23 i mål nr M 6231-09 (MÖD 2010:18)
  • Miljööverdomstolens dom 2010-12-22 i mål nr M 8489-09 (MÖD 2010:45)
  • Mark- och miljööverdomstolens dom 2014-01-21 i mål nr M 1784-13 (MÖD 2014:2)
  • Mark- och miljööverdomstolens dom 2016-05-18 i mål nr M 5107-15
  • Mark- och miljööverdomstolens dom 2017-04-26 i mål nr M 8262-16
  • Mark- och miljööverdomstolens domar 2017-12-11 i mål nr M 682-17 och M 683-17

Domar om pågående miljöfarlig verksamhet

Den som på sin fastighet har något som riskerar att negativt påverka miljön, anses bedriva en pågående miljöfarlig verksamhet. Det kan till exempel vara en deponi, ett sandmagasin, en cistern eller kemikalier som förvaras i tunnor.

Fastighetsägaren anses då, under vissa förutsättningar, vara den som har faktisk och rättslig möjlighet att vidta de åtgärder som kan behövas för att motverka skador på miljön som en följd av verksamheten. Fastighetsägaren ansvarar då också för att vidta dessa åtgärder.

Inte bara fastighetsägare träffas av detta ansvar, utan också till exempel konkursbon. Ett konkursbo ansvarar eftersom det tar om hand det förvarade för borgenärernas räkning och på så vis blir den som har möjlighet att motverka skador på miljön.

Tillsynsmyndigheten har möjlighet att ta ut tillsynsavgift för bedriven tillsyn. Detta gäller också tillsyn i ärenden där ett konkursbo är ansvarigt. Detta även om konkursförvaltaren har förklarat att man abandonerat fastigheten, på vilken det som förvaras och utgör en miljörisk finns.

Rättsfall

  • Koncessionsnämndens beslut 1992-12-18 i B250/92
  • Koncessionsnämndens beslut 1994-12-14 i B249/94
  • Mark- och miljööverdomstolens dom 2015-02-24 i mål nr M 5022-14
  • Mark- och miljööverdomstolens dom 2015-05-05 i mål nr M 8398-14
  • Mark- och miljööverdomstolens dom 2017-02-03 i mål nr M 10996-16

Domar om regressmöjligheten

Den som bekostar och utför en efterbehandling av en förorening som någon annan orsakat kan betraktas som verksamhetsutövare enligt 10 kap. miljöbalken. Den som är verksamhetsutövare har då regressrätt gentemot andra ansvariga. På så vis finns en viss möjlighet att återfå hela eller delar av saneringskostnaden från den eller de som ursprungligen förorenade platsen.

Rättsfall

  • Högsta domstolens dom 2012-03-26 i mål nr T 2052-10 (NJA 2012 s. 125)
  • Mark- och miljööverdomstolens dom 2012-12-19 i mål nr M 7995-11 (MÖD 2012:59)
Mer information
Efterbehandlingsansvar. En vägledning om miljöbalkens regler och rättslig praxis, 2012. Naturvårdsverket, Rapport 6501.
EBH-portalen. Vägledande rättsfall.
Domstolsväsendets rättsinformation. Sveriges Domstolars vägledande avgöranden.
Senast uppdaterad/granskad: 2018-10-30
Hjälpte informationen dig? Ja Nej