Frågor och svar om deponikonstruktioner

Svaren är generella och ska ses som exempel. Använd uppgifterna med försiktighet. Naturvårdsverket eller SGI kan inte göras ansvariga för skador eller olägenheter som uppkommit till följd av användning av uppgifter från denna sida.

Konstruktioner I Bottentätningar I Geologiska barriärer I Bottentätningar och geologiska barriärer

Konstruktioner

• Deponering av asbest och gips

  Publicerad 11 maj 2016

  Hur bör en asbestcell byggas upp? Hur bör en cell för gipsbaserat avfall byggas upp? Är det fördelaktigt att använda samma cell för både asbest och gips? Vad bör man tänka på gällande lakvattenhanteringen från övriga deponin för icke-farligt avfall kontra cellen för gipsbaserat material? Kan lakvattnet från övriga deponin påverka det gipsbaserade avfallet negativt och tvärt om?

  SGI:s synpunkter

  Anledningarna till att man vill deponera asbest och gips separat är helt olika. När det gäller asbest vill man deponera asbest på en så liten volym som möjligt. Asbest är ju farligt att inandas, men väl i en deponi och med täckning är asbesten inte farlig eftersom den inte sprider sig om man inte gräver i den. Man vill därför gardera sig mot att människor ska komma i kontakt med asbesten vid framtida schakter, borrningar eller andra arbeten. Därför ska asbesten hållas samlad på så liten yta som möjligt, och täckas över så snabbt som möjligt. Asbestcellen ska mätas in och redovisas på karta så att man vet var asbesten finns och kan undvika arbeten där. Det behövs inte någon särskild lakvattenuppsamling eller tätningar kring cellen.

  När det gäller gips vill man undvika att den blandas med organiskt material eftersom detta kan medföra svavelvätebildning. Om möjligt bör man också undvika att lakvatten rikt på organiska ämnen sipprar ned genom gipset. I övrigt behövs inte heller för gipscellen någon speciell lakvattenuppsamling eller ens en särskild cell. Kravet i 26 § NFS 2004:10 är istället utformat så att det ställs krav på det avfall som ska deponeras tillsammans med gips (< 5="" %="" toc="" och="" mindre="" utlakning="" än="" 800="" mg="" doc/kg="" vid="" l/s="10)." det="" viktiga="" är="" således="" att="" hålla="" gipset="" åtskilt="" från="" det="" organiska="">

  Det går i viss mån att samordna deponering av asbest, gips, aska och andra icke organiska och icke reaktiva avfall under vissa förutsättningar. Man kan t.ex. använda aska eller schaktmassor för att täcka asbest. Gips, asbest och aska kan t.ex. deponeras i olika delar av samma cell. Man måste dock tänka på att:

  • asbestcellen ska vara så koncentrerad som möjligt och inte i onödan "spädas ut" av andra avfall,
  • asbestcellen bör ligga kvar på samma ställe, helst under hela deponins drifttid, för att samla all asbest på samma plats,
  • gipset ska hållas åtskilt från organiskt material, men behöver inte hållas åtskilt från annat material i deponin även om detta kan vara praktiskt av andra orsaker.

   

Bottentätningar

• Avfall i bottentätning

  Publicerad 14 januari 2016

  Kan man använda ett avfall som bottentätning?

  SGI:s synpunkter:

  Bottentätningen innebär endast ett genomströmningskrav. Där bör ett avfall kunna användas om man kan uppfylla genomströmningskravet.

• Tätning av dike

  Publicerad 14 januari 2016

  Ett dike som omgärdar en uppställningsyta bottentätas med polypropylenduk och förses med 300 mm makadam. Är detta tillräckligt?

  SGI:s synpunkter:

  Ja. I det här fallet är diket inte en del av den slutliga täckningskonstruktionen och det är under brukstiden åtkomligt för reparationer. Duken behöver främst skyddas mot solljus.

• Undantag från krav på bottendränering och sidobarriär

  Publicerad 14 januari 2016

  En verksamhetsutövare har ansökt om undantag från krav i 22 § deponeringsförordningen avseende dränerande materialskikt samt krav i 21 § avseende sidobarriär. Deponin är belägen i en före detta lertäkt. Leran i botten har bedömts som tillräckligt tät för att uppfylla kraven gällande bottentätning. Dränerande materialskikt saknas dock. Några övriga uppgifter om uppsamlingssystem föreligger inte. Man får förmoda att även lertäktens väggar är täta utom mot väster där deponin gränsar till en tidigare kommunal deponi som utnyttjat samma lertäkt. Några uppgifter om skikt med mer vattengenomsläppligt material finns inte.

  SGI:s synpunkter:

  Det framgår inte helt klart av handlingarna, men hela området förefaller ha tagits i anspråk. En viss höjning över omgivande mark kommer att utföras för att möjliggöra att ytvatten från området kan avrinna åt sidorna. Det har inte bedömts realistiskt att i efterhand installera dränerande skikt och lakvattenuppsamling under redan deponerade massor. Om nya ytor eller befintligt lakvattenmagasin avses tas i anspråk bör däremot någon dränering anordnas så att grundvattennivån i avfallet kan förhindras stiga till oacceptabla nivåer. (Detta anges också i anpassningsplanen).

  Ett förslag till sidobarriär har lämnats för deponins norra, östra och södra sidor. Förslaget innebär att täckningens tätskikt förs ned och ansluts till den omgivande täta leran. Den flödesväg genom leran som angivits kommer dock inte att uppstå enligt SGI:s bedömning, eller i varje fall kommer flödet att bli mycket litet eftersom leran har så låg hydraulisk konduktivitet. Om ett signifikant flöde ska uppstå krävs en kraftig pådrivande hydraulisk gradient, d.v.s. grundvattennivån i deponin måste höjas. En sådan höjning medför dock ett vattentryck på tätskiktet riktat utåt och uppåt, vilket riskerar att förstöra täckningen. Konstruktionen bedöms därför som olämplig. Det normala i liknande situationer är att det vid deponins periferi, under täckningens tätskikt, läggs en dränering i vilken den lakvattenmängd som bildas samlas upp och leds till behandling.

  En sannolik utveckling med föreslagen lösning är att lakvattnet förhindras att ta sig ut i norr, söder och öster (om inte tätskiktet brister) och lakvattnet tvingas åt väster. Mot väster finns ingen hydraulisk avgränsning. (Avfall bedöms finnas under befintlig väg och vidare mot väster där marken uppges utgöras av en befintlig gammal kommunal deponi). Lakvattnet bedöms strömma genom den befintliga kommunala deponin mot nordväst. Det vore därför värdefullt om åtgärder för omhändertagande av lakvatten kunde samordnas mellan deponierna.

  Det framgår inte hur lakvattenbildningen har beräknats. Deponiytan förefaller vara åtminstone 1,5 ha av anpassningsplanen att döma. Lägsta genomströmning enligt redovisad beräkning är 145 mm vilket ger 0,145 * 15000 = 2175 m³ per år. Vilken täckning avses användas? Kravet är satt till 50 mm per år.

  Kravet på nedströmsskydd enligt 21 § innebär inte autotomatiskt någon form av barriär, utan lakvattnet ska tas omhand på ett sätt så att inte mark eller vatten förorenas i större utsträckning än vad som skulle varit fallet om det passerat en geologisk barriär. Bedömningen i anpassningsplanen om ett filter och andra tekniska åtgärder (eventuell innefattande pumpning) får anses vara välgrundad.

  Sammanfattning:
  Redovisat förslag till sidobarriärer bedöms som olämpligt. Överskottet på lakvattnet bör i stället samlas upp och, vid behov, behandlas.

  Mot väster bedöms det vara svårt att vidta lämpliga åtgärder. Möjligen skulle lakvattnet från deponin kunna samlas upp genom någon form av pumpning, men sannolikt bör lakvattenuppsamlingen och behandlingen samordnas med befintlig äldre kommunal deponi.

  Några kompletteringar som sökande bör göra:

  • Om sökanden önskar åberopa någon lakvattenströmning åt norr, söder och öster bör sökanden redovisa vilken hydraulisk konduktivitet man räknar med i leran, vilket flöde som erhålls genom leran och vilken gradient som krävs för ett sådant flöde.
  • I bilaga redovisas fyra alternativ till läckageberäkningar. Samtliga redovisar större läckage än 50 mm per år. Sökanden bör redovisa en sluttäckningskonstruktion som klarar deponeringsförordningens krav.
  • Sökanden bör redovisa om nya ytor inklusive nuvarande lakvattenbassänger kommer att tas i anspråk för uppläggning av avfall. Sökanden bör redovisa en tidplan för när deponin avses avslutas.
  • I bilaga 2, anpassningsplan, anges att "efter avslutning kan ett filter behöva byggas som tar hand om vid sidan utläckande lakvatten. Kravet kan uppfyllas genom tekniska åtgärder." Sökanden bör redovisa sådana åtgärder.
  • Förslaget innebär ju att lakvatten strömmar mot väster till kommunens mark. Kommunen i egenskap av markägare bör få ansökan på remiss.
  • Det finns också en ansökan om undantag och komplettering av anpassningsplan daterad 2006-10-11. Har denna ansökan resulterat i något beslut?
  • Ansökan behandlas lämpligen parallellt med omställnings/avslutningsplanen så att man ser helheten av vad de olika åtgärderna kommer att innebära.
• Undantag från krav på dräneringsskikt vid askdeponi

  Publicerad 14 januari 2016

  En bottentätning utgörs av ett 3 m mäktigt skikt med en hydraulisk konduktivitet som uppgår till 5*10^-10 m/s. Däröver läggs en aska med en hydraulisk konduktivitet som uppgår till mellan 9*10^-9 och 4*10^-8 m/s. Askan har stor vattenupptagande förmåga. Kan man göra avsteg från krav på dräneringsskiktet ovanför bottentätningen?

  SGI:s synpunkter:

  Bottentätningens funktion tillsammans med ett uppsamlingssystem för lakvatten är att säkerställa att genomströmningen blir mindre än 50 liter per kvadratmeter och år under drifttiden. När deponin sluttäcks är det täckningen som ska se till att genomströmningen inte blir för stor.

  För att genomströmningen genom bottentätningen i det här fallet ska överskrida 50 liter per kvadratmeter och år krävs att ett vattentryck (en "grundvattennivå" i deponin) byggs upp. Den tjocka bottentätningen medför att "grundvattenytan" behöver ligga drygt 6 m ovanför bottentätningen innan kravet på genomströmningen överskrids. Där mäktigheten på den deponerade askan är mindre än 6 m kommer således genomströmningskravet att uppnås utan dräneringslager.

  Vid högre deponihöjd än drygt 6 m överskrids genomströmningen, men det kommer att ta tid innan vattentrycket byggs upp tack vare att askan kan ta upp vatten. I det här fallet kan askan ta upp 500 liter per kubikmeter innan fältkapaciteten uppnåtts, vilket motsvarar att varje meter utlagd aska kan ta upp ungefär ett års nederbörd innan vattnet börjar strömma nedåt. En beräkning med programmet Visual Help har utförts som visar att vid 10 m höjd och utan dräneringslager tar det ca 12 år innan genomströmningen uppgår till mer än 50 mm per år.

  Eftersom sluttäckningen bedöms påbörjas redan efter 4 – 10 år behövs således inget dräneringslager.

  Följande försiktighetsmått föreslås för att säkerställa att lösningen fungerar:

  • Kvalitetskontroll så att hela den 3 m tjocka bottentätningen blir homogen och verkligen uppfyller en hydraulisk konduktivitet mindre än 5* 10^-10 m/s. Genomströmningen kan dessutom kontrolleras på några punkter med lysimetrar.
  • En utfyllnadsplan så att deponin fylls i rätt takt höjdmässigt och så att sluttäckning kan utföras etappvis.
  • En reservplan för åtgärder som kan vidtas (t.ex. provisorisk täckning) om utfyllningen skulle avvika mot vad som planerats, t.ex. om utfyllnaden skulle dra ut på tiden eller om lysimetrarna skulle visa för hög genomströmning.
• Risk för nedkrossning av slaggrus i dräneringsskikt

  Publicerad 14 januari 2016

  En verksamhetsutövare tänker utföra en bottenkonstruktion med ett dräneringslager av slaggrus. Ovanpå detta läggs ett materialseparerande skikt och därpå ett 0,3 m tjockt skyddsskikt. Är skyddsskiktet tillräckligt för att skydda mot nedkrossning av slaggruset på grund av fordonstrafik?

  SGI:s synpunkter:

  Slaggrus är ett sprödare material än t.ex. makadam. Därför måste man undvika att köra direkt på materialet med fordon eller maskiner. 0,3 m tjocklek bedöms vara tillräckligt för lätta fordon och för bandmaskiner som har lågt marktryck. Normalt kan man innan man går ut med maskiner eller fordon med höga marktryck lägga ut en första avfallspall framför maskinen. Tyngden fördelas då både genom avfallet och skyddsskiktet vilket normalt är fullt tillräckligt. Om bara utläggningen av det första lagret avfall utförs med rätt teknik är ett 0,3 m tjockt skyddsskikt fullt tillräckligt.

   

• Val av krossmaterial i dräneringsskikt

  Publicerad 14 januari 2016

  Kan man välja krossmaterial 4-32 mm i dräneringsskikt eller bör man ha två lager, först ett lager 16-32 mm och ovanpå det ett lager 4-16 mm?

  SGI:s synpunkter:

  Ju brantare kornkurva materialet har, dvs. ju mindre intervallet mellan största och minsta kornstorlek är, desto högre hydraulisk konduktivitet (vattengenomsläpplighet) får materialet. Två lager, 16-32 mm + 4-16 mm, ger alltså bättre dräneringsförmåga än ett lager med 4-32 mm. För dräneringslager i bottenkonstruktioner ger dock 4-32 mm fullt tillräcklig dräneringskapacitet och man slipper arbetet med att lägga ut två lager. En minsta kornstorlek på 4 mm bedöms vara tillräckligt litet för att förhindra nedträngning av avfall som sätter igen dräneringsskiktet vid normal försiktighet. Med normal försiktighet menas att man inte lägger slam, lös lera eller liknande direkt på dräneringsskiktet utan använder fastare avfall i den första pallen.

• Tjocklek på bottentätning

  Publicerad 14 december 2015

  En geologisk barriär utgörs av naturlig lera. Leran har en hydraulisk konduktivitet på 1*10^-9 m/s och avses även användas för bottentätning.

  Finns det någon gräns för hur tunn delen som ska utgöra bottentätning kan vara? Har det någon betydelse om lerans tjocklek i den geologiska barriären varierar? Kan man få kanalbildning?

  SGI:s synpunkter:

  Genomströmningen kan beräknas med Darcy's lag:

  q=K*I

  där
  q= genomströmningen (kubikmeter per kvadratmeter och år)
  K= hydraulisk konduktivitet (meter per sekund)
  I= den hydrauliska gradienten (dimensionslös)

  Vid beräkningar förutsätts vanligen att lakvattnet dräneras bort på ovansidan av bottentätningen. Det är då bara tyngden av vattnet som driver på strömningen. När en vattenpartikel rört sig en meter nedåt har den tappat en meter i lägesenergi, men inte tappat någon annan energi. Gradienten kan därför sättas till 1. Med andra ord ingår inte tätskiktets tjocklek i ekvationen så länge vattnet ovan tätskiktet dräneras bort. Det finns därför inte något krav på hur tjock själva bottentätningen ska vara, utan bara ett funktionskrav enligt 22 § deponeringsförordningen. Funktionskravet innebär ett högsta läckage av 50 liter per kvadratmeter och år (5 liter per kvadratmeter och år för deponier för farligt avfall). I praktiken bör den del som utgör bottentätningen vara av storleksordningen några centimetrar och dessa bör inspekteras noggrant innan dräneringslagret läggs ut, så att man kan undvika att det finns partier av leran som har högre hydraulisk konduktivitet än vad som används vid beräkningarna.

  Det har ingen direkt betydelse om tjockleken av lerlagret i den geologiska barriären varierar, så länge den är tillräckligt tjock på det tunnaste stället. Det är däremot av betydelse om ytan på leran varierar på ett sådant sätt att lakvatten blir stående i hålor eller sänkor. Då kan inte den hydrauliska gradienten sättas till 1. Den måste då, i det här fallet, beräknas som (lerlagrets totala tjocklek + vattendjupet ovanför lerlagret) dividerat med lerlagrets tjocklek. Av formeln framgår att effekten av vattendjupet på den hydrauliska gradienten i regel begränsas vid tjocka lerlager.

  Sättningarna i leran blir störst där lerlagret är som tjockast. Därför är risken störst för att det bildas svackor och hålor där. Oron för detta bör dock inte överdrivas eftersom även barriärens  skyddsfunktion är som bäst där leran är som tjockast.

  Exempel:
  Bottentätning (naturlig lera) 0,05 m
  Geologisk barriär (lerlager) 1,0 m
  Hydraulisk konduktivitet 1*10^-9 m/s

  Vid dränerade förhållanden blir flödet:

  1*10^-9*1 m/s = 0,032 kubikmeter per kvadratmeter och år (32 liter per kvadratmeter och år)

  Om marken är ojämn så att en meter lakvatten blir stående ovan tätskiktet blir flödet:

  1*10^-9*(1,05+1)/1,05 = 62 liter per kvadratmeter och år (d.v.s. kravet beträffande maximalt flöde uppfylls inte).

  Om en svacka uppstått till följd av sättningar där lerlagret (inklusive bottentätningen) är fem meter tjockt, så att en meter lakvatten blir stående ovanpå tätskiktet, blir flödet:

  1*10^-9*(5+1)/5 = 38 liter per kvadratmeter och år (kravet beträffande maximalt flöde uppfylls).

• Jord som dränerande material

  Publicerad 14 december 2015

  Vid en deponi består den geologiska barriären av naturliga lerlager och bottentätningen utgörs av en del av detta lerlager. Provtagningar och beräkningar finns som visar att kraven i deponeringsförordningen uppfylls. Ett särskilt dränerande materialskikt har dock aldrig anlagts, men enligt verksamhetsutövaren så ligger ett jordlager med en mäktighet på 2 meter ovanpå bottentätningen. Avfallsmassorna är deponerade ovanpå detta jordlager och verksamhetsutövaren har bedömt att detta jordlager uppfyller kraven på dränerande materialskikt. Verksamhetsutövaren säger att jordlagret är genomsläppligt men har inte undersökt vad det har för hydraulisk konduktivitet, utan baserar bedömningen enbart på mäktigheten. Kan detta jordlager anses utgöra ett dränerande materialskikt? Kan man avgöra det utan att veta den hydrauliska konduktiviteten?

  SGI:s synpunkt:

  "Jord" uppfyller inte kraven på ett dräneringslager såvitt den inte består av grov sand eller grus. Moräner eller finkornigare material duger inte. I Naturvårdsverkets handbok 2004:2 (sid. 19) framgår av det allmänna rådet att den hydrauliska konduktiviteten bör vara minst 1*10^-4 m/s. Med tanke på risken för igensättning m.m. får materialet gärna ha ännu högre hydraulisk konduktivitet. Dräneringslagrets funktion är att snabbt leda bort vatten så att vattennivån inte stiger i deponin och därmed förorsakar ett vattentryck mot tätskiktet vilket leder till ett ökat utflöde av lakvatten. Man kan därför inte kompensera för en för låg hydraulisk konduktivitet med ett tjockare dräneringslager.

  Avsaknaden av ett dränerande skikt bör ses som ett avsteg från deponeringsförordningen. Det finns möjlighet att medge avsteg från bestämmelserna i 22 § deponeringsförordningen om det kan ske utan risk för skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Det är verksamhetsutövarens skyldighet att visa att villkoren för att få göra avsteg är uppfyllda. 

Geologiska barriärer

• Vattnets hastighet i geologisk barriär i berg

  Publicerad 11 maj 2016

  I förordningen om deponering av avfall anges att transporttiden för lakvatten genom den geologiska barriären skall vara minst 50 år. Enligt Naturvårdsverkets handbok bör den geologiska barriärens längd inte överstiga 300 m. Hur beräknar man transporttiden och den geologiska barriärens längd i berg?

  SGI:s synpunkter

  Det bör redan från början poängteras att beräkningar av vattnets partikelhastighet genom berg alltid är behäftade med utomordentligt stora osäkerheter. Vattentransporten är i princip helt koncentrerad till sprickor och sprickzoner i berget. Flödet är beroende av bland annat mängden sprickor, sprickornas grad av öppenhet, sprickornas orientering, sprickväggarnas skrovlighet och inte minst olika sprickor och spricksystems kontinuitet och grad av kontakt med varandra. Eftersom det inte går att exakt mäta dessa faktorer är man hänvisad till förenklingar, och i de flesta fall beräknas flödet som om bergmassan vore homogen och isotrop, dvs. på samma sätt som för jord.

  Bergmassans hydrauliska konduktivitet kan beräknas med hjälp av olika typer av provpumpningar. Oftast görs beräkningarna med utgångspunkt från kortvariga enhålsförsök. Det ger en uppfattning om bergmassans egenskaper närmast brunnen, men ger ingen information om spricksystemets utbredning eller om sprickorna har kontakt med andra brunnar. Oftast fördelas vattenflödet på hela borrhålslängden under grundvattenytan vid beräkningarna, så att den hydrauliska konduktiviteten (K-värdet) som beräknas blir representativ för hela bergmassan. Vattenflödet kan också fördelas på de delar av borrhålet där man genom noteringar från borrningen bedömer att sprickzoner finns. K-värdet blir då representativt för sprickzonerna.

  Vattnets partikelhastighet kan beräknas på samma sätt som för jord:

  V=K*I/n

  n = effektiv porositet
  K = hydraulisk konduktivitet
  I = grundvattenytans lutning

  Den effektiva porositeten (även benämnd kinematisk porositet) för bergmassan som helhet (kristallint berg med sprickor och sprickzoner) har angivits till mellan 0,01 % och 0,1 %, men varierar sannolikt mycket mer. Den är således betydligt mindre än för jord där den kan uppgå till 30 %. Därmed blir vattnets partikelhastighet vanligtvis betydligt större i berg än i jord med motsvarande K-värde. Partikelhastigheter på upp till 60 m per dygn har uppmätts vid provpumpning med spårämnesförsök.

  I en sprickzon kan den effektiva porositeten vara mångfalt större än i bergmassan som helhet. När man försöker beräkna partikelhastigheten är det viktigt att K- och n-värdena representerar samma sak. Om K-värdet representerar hela bergmassan måste också n-värdet representera hela bergmassan. Om K-värdet representerar en sprickzon måste det n-värde som representerar sprickzonen användas.

  Ovanstående beräkningar måste ses som grova förenklingar. Det är inte ens säkert att resultaten blir av rätt storleksordning. För säkrare resultat krävs stor geohydrologisk kunskap och erfarenhet, noggrant planerade och genomförda borrningar, provpumpningar och andra mätningar samt omfattande utvärdering. Trots detta kommer resultaten sannolikt att vara behäftade med osäkerheter.

  Att bestämma den geologiska barriärens utbredning på grundval av enklare beräkningar av partikelhastigheten är således inte tillrådligt. Samtidigt är kostnaderna för noggranna undersökningarna höga. För nya deponier bedöms det därför vara bättre att komplettera den geologiska barriären med en konstgjord geologisk barriär, så att deponeringsförordningens krav med säkerhet kan uppfyllas, än att bekosta dyra utredningar som kanske ändå ger osäkra resultat.

  För befintliga deponier kan det vara bättre att koncentrera sig på grundvattnets möjliga strömningsriktningar. Dessa är betydligt lättare att bedöma än strömningshastigheter. För brunnar eller andra skyddsvärda objekt som bedöms kunna påverkas, kan provtagnings- och kontrollprogram upprättas.

• Undantag från krav på geologisk barriär

  Publicerad 14 januari 2016

  Verksamhetsutövaren vidhåller att kravet på geologisk barriär är uppfyllt och att något undantag från detta krav inte behöver sökas.

  SGI:s synpunkter:

  En vattenbalans visar att lakvattenläckaget är mindre än 50 l/m² och år (45 l/m² och år).

  En svaghet är emellertid, att det finns en osäkerhet kring angivet värde för lakvattenflödet. Det har tidigare varit problem med mätningarna och angivet värde baseras på endast ca 1,5 års mätningar. Skulle det uppsamlade lakvattenflödet vara lägre finns inga stora marginaler förrän tillåtet läckage överskrids. Det är viktigt att visa att pumpflödet står i proportion till nettonederbörden så att större delen av lakvattenflödet alltid samlas upp och omhändertas.

  Under passiv fas ska lakvattenbildningen begränsas med ett tätskikt i sluttäckningen. Högsta tillåtna läckage är ca 4 500 m³/år. Dessutom tillförs f.n. ytvatten till lakvattnet. Hur stort ytvattenflödet är och i vilken utsträckning detta kan ledas bort utan kontaminering av lakvatten är oklart. Det är också oklart hur stor del av lakvattnet som avleds genom sprickzoner i berget.

  Uppgifter om den geologiska barriärens genomströmningsarea saknas, men SGI gör bedömningen att ytan är högst 500 m² i jord. Med angiven hydraulisk konduktivitet 1·10^-9 m/s och gradient 0,085 fås flödet 1,3 m³/år genom tätskärmen (beräkning enligt Darcy), vilket bedöms bli en allvarlig begränsning. Flödet kan minskas genom ett effektivare tätskikt i sluttäckningen och eventuellt också genom en effektivare avskärmning av tillrinnande ytvatten. Osäkerheterna kring den geologiska barriären är således stora. Även under den passiva fasen utgör tätskärmen i lera det huvudsakliga skyddet.

  Gjorda redovisningar beträffande grundvattenströmning i berg förutsätter att det inte finns några större genomsläppliga sprickzoner. Omvänt skulle en genomsläpplig sprickzon alltför snabbt leda relativt stora flöden förorenat lakvatten till en recipient.

  För att bedöma var lakvattnet lämnar den geologiska barriären bör man bedöma var utströmningsområdet ligger med hjälp av en topografisk profil. Det är viktigt att bedöma risken för att lakvatten lämnar den geologiska barriären för tidigt och övergår till ytvattenflöde, alternativt bedöma om det finns risk för djupare grundvattenströmning så att lakvattnet kommer att strömma okontrollerat under en avsedd ytvattenrecipient.

  SGI finner att det är oklart om den föreslagna geologiska barriären i jord kommer att ha tillräcklig kapacitet att ta hand om lakvattnet under den passiva fasen. Eventuellt kan den befintliga barriären kompletteras med en konstgjord geologisk barriär så att tillräcklig kapacitet och rening erhålls.

• Aska i geologisk barriär

  Publicerad 14 januari 2016

  Kan man använda aska i en konstgjord geologisk barriär?

  SGI:s synpunkter:

  Om man gör en konstgjord barriär ska den ge minst ett likvärdigt skydd som en naturlig barriär eller barriär enligt EU-direktivet ger (med angivna tjocklekar och hydrauliska konduktiviteter). En rimlig tolkning är att askan, om den ska användas, inte lakar ut mer än vad en konventionell barriär skulle ha gjort. Det är upp till sökanden att i så fall visa detta.

   

• Konstgjord geologisk barriär av bentonitmatta och stenmjöl

  Publicerad 14 januari 2016

  Kan man ändra en bottenkonstruktion från:

  Dränering
  Geomembran (t.ex. HDPE)
  0,5 m bentonitblandad sand

  till

  Dränering
  Geomembran (t.ex. HDPE)
  Bentonitmatta typ Bentofix
  0,5 m stenmjöl

  SGI:s synpunkter:

  En konstgjord geologisk barriär ska ge samma skyddsnivå som en naturlig barriär. Den ska ha samma genomsläpplighet eller genomströmningstid men ska också vara lika robust och den bör uppfylla samma krav på att material kan läggas fast, brytas ned och spädas ut. Just dessa krav ligger till grund för att man inte enbart kräver en bottentätning utan just en geologisk barriär.

  En geologisk barriär som utgörs av bara en bentonitmatta och stenmjöl blir mycket känslig för sättningar, penetration av skarpa föremål eller fel vid utläggningsarbetet och mycket känslig för vattentryck som byggs upp ovanför bentonitmattan.

  Den föreslagna utformningen med stenmjöl och bentonitmatta bör därför inte godtas även om kraven på täthet eller genomströmningstid kan uppfyllas.

  Övrigt
  Båda de föreslagna lösningarna innebär mycket täta bottenkonstruktioner även om alternativ 2 inte bedöms vara tillräckligt robust. Det är därför sannolikt att lakvatten kommer att svämma över eller läcka vid sidan om den geologiska barriären och att ett skydd enligt 21 § deponeringsförordningen behövs.

• Bedömning av konstgjord geologisk barriär

  Publicerad 14 januari 2016

  Som konstgjord geologisk barriär har föreslagits 0,5 m bentonitblandad sand. Den hydrauliska konduktiviteten på materialet är 0,5*10^-9 m/s. Den effektiva porositeten har uppgivits till 0,13 och genomströmningstiden till 20,6 år. Är en sådan barriär tillräcklig?

  SGI:s synpunkter:

  Enligt deponeringsförordningen ska en konstgjord barriär för en deponi för icke-farligt avfall vara minst 0,5 m tjock samt i fråga om genomtränglighet och tjocklek ge ett skydd som är likvärdigt med effekten av 1 m material med hydraulisk konduktivitet mindre än 10^-9 m/s.

  Enligt Naturvårdsverkets handbok 2004:2 kan genomströmningstiden t beräknas:

  t = 10 x D x n_e / (K x I)

  D= tjockleken
  n_e= effektiv porositet
  K= hydraulisk konduktivitet
  I= hydraulisk gradient.

  Av formeln framgår att om man minskar lagrets tjocklek till hälften kan detta kompenseras genom att också den hydrauliska konduktiviteten minskas till hälften om den effektiva porositeten är lika stor i leran som i den bentonitblandade sanden.

  Om det finns risk för att tätskiktet kommer att utsättas för ett övertryck kommer en tunnare konstruktion att vara mera känslig genom att gradienten ökar mer för ett tunt skikt. Utan övertryck räknar man normalt med gradienten ett. En halv meters övertryck på en 1 m tjock barriär kommer att medföra en gradient på 1,5. En halv meters övertryck på 0,5 m barriär medför en gradient på 2,0. Vid övertryck blir således strömningen något större i en tunnare barriär.

  Det finns få uppgifter om den effektiva porositeten hos leror. Uppgifter på 5–10 % förekommer. Om man antar ett värde på 10 % kan genomströmningstiden för en meter lera med en hydraulisk konduktivitet på 10^-9 m/s och utan övertryck beräknas till ca 31 år. Med ett övertryck på 0,5 m blir genomströmningstiden 20,6 år. Den föreslagna konstruktionen bör således vara likvärdig med 1 m lera med den hydrauliska konduktiviteten 10^-9 m/s.

  Man bör inte betrakta ovanstående beräkningar som "sanningen" vare sig beträffande tiden det tar för vattnet eller en förorening att ta sig igenom en barriär av lera. När det gäller leror är vattenströmning och föroreningstransport komplexa. Beräkningarna bör ses som ett förenklat sätt att jämföra olika barriärer.

  I det aktuella fallet kommet ett geomembran av plast att läggas som bottentätning över den geologiska barriären. Det bör observeras att en sådan bottenkonstruktion blir mycket tät. Man bör därför vara medveten om och förbereda ett sådant skydd som anges i 21 § deponeringsförordningen.

• Konstgjord geologisk barriär av bentonitmattor och stenmjöl

  Publicerad 14 januari 2016

  Kan man byta ut en konstgjord geologisk barriär bestående av 0,5 m bentonitblandat stenmjöl (BES) mot 4 lager bentonitmattor (6 mm bentonit vardera) ovanpå 0,5 m stenmjöl? Materialet i bentonitmattorna har en hydraulisk konduktivitet på 2*10^-11 m/s. Stenmjölet bedöms ha en hydraulisk konduktivitet på 1*10^-6 m/s.

  SGI:s synpunkter:

  Av 20 § deponeringsförordningen framgår att en konstgjord barriär ska vara minst 0,5 m tjock, samt i fråga om genomtränglighet (permeabilitet) och tjocklek (mäktighet) ge ett skydd som för en deponi för icke-farligt avfall är minst likvärdigt med effekten av ett en meter tjockt skikt med permeabiliteten 1*10^-9 m/s. Detta tolkas normalt så att om tjockleken minskas till hälften (0,5 m) måste detta kompenseras genom att permeabiliteten (den hydrauliska konduktiviteten) också minskas till hälften (5*10^-10 m/s). I princip skall den ekvivalenta hydrauliska konduktiviteten dividerad med barriärens tjocklek vara mindre än 1*10^-9 (s^-1). (k/D <>^-9). Den ekvivalenta hydrauliska konduktiviteten kan beräknas som:

  D/k=D1/k1+D2/k2 + Dn/kn där

  D = tjockleken på barriären
  k = den ekvivalenta hydrauliska konduktiviteten
  D1...Dn = tjockleken på respektive ingående skikt
  k1...kn = hydrauliska konduktiviteten för respektive skikt.

  Enligt Naturvårdsverkets handbok 2004:2 med allmänna råd bör den geologiska barriären bestå av ett eller flera sammanhängande skikt och materialen i skikten bör vara beständiga och ha egenskaper som motsvarande de som naturlig jord har. I övrigt ska den konstgjorda barriären ha egenskaper som förhindrar, bryter ned, fastlägger eller fördröjer transporten av ämnen och föroreningar.

  Av ovanstående framgår att den geologiska barriären kan bestå av olika skikt. Ett exempel är en barriär på SRV- Återvinningsanläggning där barriären utgörs av 0,25 m torvblandat stenmjöl och 0,25 m bentonitblandat stenmjöl.

  Om man antar att endast bentonitmattorna har någon betydelse fås för fyra lager med bentonitmattor (6 mm):

  k/D = 2*10^-11/ (4*0,006) = 0,83*10^-9 m/s <>^-9, dvs. OK

  En mer noggrann uppställning ger:

  D/k = 0,006/2*10^-11 + 0,006/2*10^-11 +0,006/2*10^-11 + 0,006/2*10^-11 + 0,5/1*10^-6.

  Den totala tjockleken D = 0,524 m vilket ger

  0,524/k =0,024/2*10^-11+0,5/1*10^-6.

  Dvs. k = 0,524/(0,012*10¹¹+0,5*10⁶)

  Den sista termen inom parentesen kan försummas i jämförelse med den första. (Fysikaliskt innebär det att stenmjölslagret inte bidrar till den ekvivalenta hydrauliska konduktiviteten. Det bekräftar att det förenklade beräkningssättet ovan kan användas i detta sammanhang vilket beror på att stenmjölet har ca 50000 gånger högre hydraulisk konduktivitet än bentoniten). Om barriären består av flera lager där de hydrauliska konduktiviteterna är av samma storleksordning måste alltid den noggrannare uppställningen användas.

  Den ekvivalenta hydrauliska konduktiviteten blir således:

  k=4,4*10^-10 m/s, vilket är mindre än 5* 10^-10 m/s som krävs för en 0,5 m tjock barriär, eller om man så vill:

  k/d = 4,4*10^-10/0,524 = 8,4*10^-10 vilket är mindre än 1*10^-9 m/s, dvs. OK

  Lagstiftningen har satt en nedre gräns på 0,5 m för barriärens tjocklek. Skälen till detta är inte klart angivet, men ett skäl är att man vill åstadkomma en robust barriär som ska tåla vissa sättningar och inte så lätt penetreras av vassa föremål.

  Om man jämför alternativen fyra bentonitmattor med 0,5 m bentonitblandad sand kan man konstatera följande:

  • Bentonitmattor tillverkas industriellt och har mycket jämn kvalitet. Vid barriärer med bentonitblandad sand finns alltid en viss risk för kvalitetsskillnader på grund av att material, vattenhalter, blandningsförhållanden eller effektivitet vid packningsarbetet varierar.
  • Tunnare konstruktioner som bentonitmattor anses normalt vara känsligare för sättningar än tjockare barriärer. Bentonitmattor som konstgjord barriär bör därför endast användas där risken för sättningar är liten (t.ex. vid moräner, sand och grus) och där underarbetet utförs noga (0,5 m stenmjöl bedöms utgöra ett bra underlag för bentonitmattor).
  • Bentonitmattornas lager av geotextil är inte beständigt. Detta saknar dock betydelse om mattorna omges av stenmjöl. Även om bentoniten och stenmjölet kan komma att tränga in i varandra sedan geotextilen vittrat, kommer den låga hydrauliska konduktiviteten att bevaras.
  • Ren bentonit bedöms ha lägre skjuvhållfasthet än bentonitblandad sand. Konstgjorda barriärer av bentonitmattor bör därför endast användas vid små lutningar.
  • Fyra bentonitmattor bedöms innehålla ca 20 kg bentonit per kvadratmeter. En inblandning av ca 6 % bentonit i ett 0,5 m tjockt lager ger ca 45 kg bentonit. Bentonit är en god absorbent varför det bentonitblandade stenmjölet bedöms ha en bättre fastläggande förmåga. Hur sorptionsförmågan är jämfört med naturlig lera har vi inga uppgifter om.
  • Tunnare konstruktioner som bentonitmattor bedöms vara känsligare för penetration av vassa föremål än tjockare konstruktioner. Genom ett lager med 0,5 m stenmjöl under, samt 0,5 m stenmjöl och dräneringslager mellan, bentonitmattorna och avfallet bedöms dock risken för en sådan penetration som mycket liten.

  För att minska risken för att skarvar kan orsaka läckage bör de tätas med bentonitpulver och läggas så att skarvarna inte hamnar direkt under varandra. Genom att fyra lager läggs ovanpå varandra är risken för att ett materialfel i någon matta ska få nämnvärd betydelse försumbar.

  Sammanfattningsvis bedöms fyra lager bentonitmattor ovanpå ett 0,5 m lager av stenmjöl, och med ett skyddslager av ca 10 cm stenmjöl ovanpå bentonitmattorna, uppfylla kraven på en konstgjord geologisk barriär under förutsättning att undergrunden är stabil och att ytan har relativt låg lutning så att glidning inte uppkommer. Bentonitblandat stenmjöl bedöms ge bättre fastläggningsförmåga och en något robustare konstruktion, men är å andra sidan svårare att kvalitetssäkra.

  För övrigt kommer båda alternativen till bottenkonstruktioner att bli mycket täta vilket innebär att allt lakvatten inte kan passera barriären under vare sig aktiv eller passiv fas. Det är därför viktigt att planera för hur omhändertagandet av lakvattnet ska ske under den passiva fasen.

• Tids- och kapacitetsaspekter på geologisk barriär av morän

  Publicerad 14 januari 2016

  En deponi är ca 400 x 400 m och belägen på ca 3 m mäktiga moränlager med sandig siltig morän. Avståndet till skyddsobjektet är 600 m och grundvattenytans lutning är ca 6 %.

  Kommer moränen att fungera som en naturlig geologisk barriär?

  SGI:s synpunkter:

  Vattenhastigheten kan beräknas med hjälp av Darcy's lag:

  V = *K*I/n

  n = effektiv porositet
  K = Hydraulisk konduktivitet
  I = Grundvattenytans lutning.

  K för en siltig morän varierar normalt mellan 10^-7 och 10^-9 m/s. Med tanke på att moränen är sandig väljs det högre värdet, 10^-7 m/s.

  n sätts ofta slentrianmässigt till 0,3, även om den effektiva porositeten i morän kan förväntas vara lägre. Bra referensvärden för olika jordarter saknas.

  I är enligt förutsättningarna 0,06.

  Vattenhastigheten blir 10^-7*0,06/0,3 = 2*10^-8 m/s eller 0,63 m/år vilket motsvarar ca 30 m på femtio år.

  Området uppfyller således kravet för en geologisk barriär för en deponi för icke-farligt avfall.

  Man bör också kontrollera den geologiska barriärens kapacitet:

  Q = A*K*I

  Tvärsnittsarean av den geologiska barriären blir 3 m*400 m = 1200 m² vilket ger en transportkapacitet av:

  1200*10^-7*0,06 = 7,2 * 10^-6 m³/s eller ca 230 m³/år

  Om täckningen släpper igenom 50 l/m² och år blir vattenmängden som ska transporteras bort i den geologiska barriären:

  400*400*0,05 = 8000 m³/år.

  Den geologiska barriären kan således inte svälja hela den infiltrerade mängden. Visserligen har inte möjligheterna att utnyttja berggrunden medräknats, men å andra sidan har inte den nederbörd som faller uppströms deponin eller på området för den geologiska barriären medräknats. Slutsatsen blir att täckningen med största sannolikhet måste göras betydligt tätare än 50 l/m² och år och/eller att barriären kompletteras med ett nedströmsskydd enligt deponeringsförordningen 21 §.

• Torvmosse som geologisk barriär

  Publicerad 14 januari 2016

  En verksamhetsutövare har en ca 60000 m² stor deponi, som avses utnyttjas för inert avfall. Deponin är belägen vid en mosse som avvattnas via en ca 100 m bred dalgång. Torvlagret är 2,5 – 3 m tjockt och underlagras av ca 2 m lera som i sin tur underlagras av morän. Det vatten som avrinner via moränen bedöms ha mycket lång strömningstid, men större delen av lakvattnet har bedömts avrinna via torven. Torven har en humifieringsgrad som varierar mellan 4 och 8 och i litteraturen förekommande hydrauliska konduktiviteter (K) har angivits till mellan 3*10^-7 och 5*10^-6 m/s. Grundvattennivån i torven har uppmätts till mellan 0 och 0,7 m under torvytan.

  Vid beräkningarna av strömningshastigheten har konduktiviteten försiktigtvis antagits till 10^-4 m/s. Den hydrauliska gradienten (I) har bedömts vara 0,002 och den effektiva porositeten (n) 0,3.

  Den sträcka som behövs för att strömningstiden ska bli ett år blir:

  3600*24*365*K*I/n, vilket ger 21 m.

  Verksamhetsutövaren planerar att utnyttja 80 m av torvmarken nedströms deponin som geologisk barriär. Är detta tillräckligt?

  SGI:s synpunkter:

  Som framgår av beräkningarna ovan är många av de ingående parametrarna som antagits på den säkra sidan och enligt beräkningarna uppfylls kravet på 1 års uppehållstid med god marginal. Kapaciteten för vattentransporten har dock inte kontrollerats.

  Dalgången är ca 100 m bred och torvdjupet max 3 m vilket generöst räknat ger en genomströmningsarea (A) på 300 m³. Flödet (Q) genom arean blir då:

  Q= K*I*A *3600*24*365 m³/år

  Om vi generöst antar att K = 5*10^-6 som är det största värdet som anges inledningsvis för torven fås att

  Q = 5*10^-6*0,002*300*3600*24*365 = 95 m³/år

  Om vi antar att sluttäckningen utformas så att den inte släpper igenom mer än 50 liter per kvadratmeter och år blir lakvattenbildningen 60000*0,05 = 3000 m³/år.

  Det är således så att lakvattenbildningen blir mycket större än torvens bortledningskapacitet vilket innebär att en stor del av lakvattnet avbördas som ytvatten. Vattnet bedöms komma att bredda över barriären. I praktiken bedöms en översilning av torvytan ske. Det krävs då ett nedströmsskydd enligt deponiförordningens 21 §:

  Om vi antar att nederbörd minus avdunstning (ibland kallad nyttig nederbörd eller effektiv nederbörd) uppgår till ca 200 mm/år = 0,2 m/år, blir den nederbörd som faller ned på barriären = 100*80*0,2=1600 m³/år. Bortledningskapaciteten är således inte ens tillräcklig för att leda bort den nederbörd som faller på själva barriären. Resultatet förvånar knappast. Mossar blidas ju för att regnvattnet inte kan avrinna som grundvatten utan avrinner ytligt utan att tillföras näring, vilket i sin tur innebär att mossor (som trivs i näringsfattig miljö) kan växa till.

  Översilning på olika typer av mark har ofta en reningseffekt. Huruvida översilningen över mossmarken nedströms deponin kan fungera som ett nedströmsskydd är en annan historia. Det kan inte avgöras utan ytterligare undersökningar och miljökonsekvensbedömningar.

Bottentätning och geologisk barriär

• Vertikal deponivägg

  Publicerad 15 december 2015

  Hur ska man betrakta en vertikal deponivägg i t.ex. en bergtäkt?

  SGI:s synpunkter:

  Enligt deponeringsdirektivet bilaga 1 punkt 3.1 gäller att skydd av mark, grundvatten och ytvatten ska utföras genom att kombinera en geologisk barriär och en bottentätning under driftfasen (den aktiva fasen) och genom att kombinera en geologisk barriär och en topptätning under den passiva fasen (efter avslutningen). Enligt punkt 3.2 gäller att " deponins botten och sidor skall bestå av ett mineralskikt som uppfyller krav i fråga om permeabilitet och tjocklek med en kombinerad effekt när det gäller skydd av mark, grundvatten och ytvatten som minst är likvärdig med effekterna av följande krav: " ... "Deponi för icke-farligt avfall: K<>^-9 m/s; mäktighet >1 m". Om detta inte uppnås på naturlig väg får kompletteringar göras på konstgjord väg så att ett likvärdigt skydd erhålls. En geologisk barriär som framställts på konstgjord väg bör inte ha en tjocklek mindre än 0,5 m.

  Huvudalternativet enligt direktivet är således att sidorna ska förses med en geologisk barriär. Enligt punkt 3.4 ges möjlighet till avsteg eller undantag från punkt 3.2 och 3.3 under vissa förutsättningar.

  Direktivet har implementerats i den svenska lagstiftningen genom deponeringsförordningen. Här utformas kravet enligt 19 §: "En deponi skall vara lokaliserad så att allt lakvatten efter driftfasen och ej uppsamlat lakvatten under driftfasen passerar en geologisk barriär".

  Om en deponi inte lokaliseras så att dessa krav uppfylls ska enligt 20 § följande krav uppfyllas: "Under deponin och på de sidor om deponin där lakvatten kan förorena mark eller vatten skall barriären vara minst 0,5 meter tjock samt i fråga om genomtränglighet (permeabilitet) och tjocklek (mäktighet) ge ett skydd som är likvärdigt med effekten av följande krav:" Deponi för icke-farligt avfall: permeabilitet <>^-9 m/s, Mäktighet > 1 m.

  Enligt 22 § skall deponier för farligt avfall och deponier för icke-farligt avfall under driftfasen vara försedda med en bottentätning, ett dränerande materialskikt som är minst 0,5 m tjockt och ett uppsamlingssystem för lakvatten. Tätningen, materialskiktet och uppsamlingssystemet skall konstrueras så att lakvatten inte läcker med mer än 5 liter per kvadratmeter och år från en deponi för farligt avfall och 50 liter per kvadratmeter och år från en deponi för icke-farligt avfall.

  Enligt 23 § skall dessutom deponier för farligt avfall och deponier för icke-farligt avfall skyddas mot att ytvatten och grundvatten tränger in i deponin.

  Enligt 24 § får dock en tillståndsmyndighet i det enskilda fallet medge avsteg eller undantag från kraven ovan, om det kan ske utan risk för skada eller olägenhet för människors hälsa eller för miljön.

  Vår tolkning av direktivet är att det alltid ska finnas ett 1 m tjockt mineralskikt med K<>^-9 på sidan av en deponi eller ett minst 0,5 m tjockt skikt med motsvarande skyddseffekt om inte undantag eller avsteg medges.

  Detta skulle betyda att samma krav gäller enligt deponeringsförordningen för såvitt man inte kan visa att:

  1) Det gäller en sida där mark eller vatten inte kan förorenas eller 2) allt lakvatten kommer att passera en geologisk barriär (som kan vara belägen någon annanstans, t.ex. under botten av upplaget) även om skikten inte utförs. I övriga fall krävs avsteg eller undantag i det enskilda fallet.

  Vi tolkar andemeningen i både direktivet och den svenska lagstiftningen så, att föroreningar ska förhindras att läcka ut på sidan och att yt- och grundvatten ska förhindras att tränga in i deponin och att utformningen av skyddsåtgärder ska ge samma skyddsnivå som en geologisk barriär, men att skyddet i det enskilda fallet inte behöver utformas i exakt överensstämmelse med de åtgärder som anges i lagstiftningen.

  Vid en vertikal sida på en deponi mot en bergvägg skulle dräneringar kunna anordnas så att vatten från omgivande berg dräneras längs bergväggen och leds bort. Längs avfallet kan dräneringar anordnas så att lakvattnet dräneras och leds mot deponins bottendränering och perkolerar genom den geologiska barriären under deponins botten eller så att det tas omhand på annat sätt. Så länge dräneringarna fungerar finns ingen potential som driver grundvatten eller lakvatten sidledes men i praktiken kan det vara svårt att skilja vattnen åt utan ett mellanliggande tätskikt, om än av enklare slag. Det är viktigt att dränering och andra material under uppbyggnaden alltid hålls på samma nivå på utsidan som på insidan av en sådan tätskiktskonstruktion, speciellt vid tunna konstruktioner, så att inte konstruktionen och därmed tätskiktet skjuvas sönder.

  Det är naturligtvis svårt att avgöra hur länge dräneringarna håller, men vi bedömer att de med god marginal kommer att hålla tills sluttäckningen färdigställs. Lakvattenbildningen från nederbörden blir därefter liten. Sannolikheten för läckage in till eller ut från deponin bedöms vara störst mot botten av deponin. Vår bedömning är att om man ägnar omsorg åt de understa metrarna och använder robusta dräneringsmaterial bör man kunna tillåta undantag eller avsteg högre upp i deponin.

• Undantag från krav på dränerande materialskikt och geologisk barriär

  Publicerad 15 december 2015

  Man ansöker om undantag (enligt 24 § deponeringsförordningen) från krav i 19, 21 och 22 §§ gällande geologisk barriär, skydd mot läckage samt dränerande materialskikt.

  SGI:s synpunkter:

  Deponin är anlagd i en nedlagd lertäkt belägen i en naturlig svacka. Delar av deponin är redan sluttäckt. Området vid deponin består enligt ansökan av ett övre lager av postglacial lera som är tät. Några uppgifter om hydraulisk konduktivitet redovisas dock inte. Endast normal hydraulisk konduktivitet enligt litteraturen anges. I leran förekommer ett par mindre skikt av silt/finsand. Nivåerna för skikten finns inte angivna (bilaga 1 saknas). Någon bedömning av risken för föroreningsspridning via de mera vattengenomsläppliga skikten har inte redovisats. Mäktigheten av leran har vid undersökningar visat sig vara mer än 16 m. Under leran finns sannolikt isälvsmaterial.

  Grundvattnet uppges vara artesiskt, dvs. tryckytan på grundvattnet i det underliggande vattenförande friktionsmaterialet är högre än markytan. Om tryckytan även är, eller kan komma att bli, högre än grundvattenytan i själva avfallet framgår inte.

  Geologisk barriär
  Om grundvattennivån (trycknivån) i friktionsmaterialet är lägre än i avfallet föreligger med all sannolikhet en geologisk barriär.

  Om grundvattennivån i friktionsmaterialet är högre än i avfallet kommer vattenströmning att ske från friktionsmaterialet och uppåt. Lakvattnet kommer då inte att passera någon geologisk barriär utan avrinna som ytvatten.

  Oavsett vattnets strömningsriktning bör vattenströmningen beräknas. Förslagsvis görs beräkningarna med utgångspunkt från lerans hydrauliska konduktivitet, grundvattennivån i friktionsmaterialet samt högsta och lägsta grundvattennivå i avfallet. Härigenom kan antingen den geologiska barriären verifieras, eller den till avfallet genom leran inläckande vattenmängden beräknas. Denna vattenmängd måste då tas omhand tillsammans med det lakvatten som orsakas av nederbörden. Att döma av den allmänna beskrivningen blir vattenströmningen i båda fallen mycket liten, men den bör ändå uppskattas genom beräkningar.

  Bottentätning
  Genomströmningen genom leran bedöms vara mindre än vad som föreskrivs i deponeringsförordningen. Även detta bör verifieras genom ovan föreslagna beräkning.

  Dränering
  Det tätande lerlagret uppges vara tjockt. Strömningens storlek blir då mindre känslig för skillnader mellan avfallets och friktionsmaterialets grundvattennivåer. Genomströmningskravet bedöms därför kunna uppfyllas även utan dräneringsskikt i botten. Även detta bedöms dock behöva verifieras genom den föreslagna beräkningen.

  Om grundvattnet i avfallet är beläget på en sådan nivå att oacceptabel spridning kan komma att ske via mera genomsläppliga lager av finsand och silt kan dränering behövas för att säkerställa en vattenströmning i dessa lager in mot upplaget.

  Lakvattnets omhändertagande
  På grund av de rådande förhållandena bedöms lakvatten behöva tas omhand genom ett sådant skydd som anges i deponeringsförordningens 21 §. Skyddsnivån ska vara minst lika hög som den skulle ha varit om lakvattnet strömmat genom geologisk barriär. Undantag kan göras om det kan ske utan risk för människors hälsa eller för miljön. SGI gör ingen bedömning av lakvattnets eller recipientens beskaffenhet eller förutsättningarna för undantag från skydd enligt 21 § deponeringsförordningen.

  Sluttäckning
  Någon utförlig beskrivning av sluttäckningskonstruktionen har inte redovisats och det är därför svårt att bedöma vilken effekt täckningen kommer att få. Det faktum att delar av täckningen utförts före deponeringsförordningens ikraftträdande fritar inte verksamhetsutövaren från att förbättra denna täckning om det skulle behövas för att förhindra risk för skada eller olägenhet för människors hälsa eller för miljön. Man kan överväga att täcka pågående delar av upplaget enligt deponeringsförordningens krav. Om det visar sig att förbättringar behövs kan det redan avslutade området täckas på liknande sätt. Detta bör ställas mot att hela området täcks enligt lägre krav och risken för att kompletteringar sedan måste utföras för hela området.