Miljöriskområden

Områden, som på grund av föroreningssituationen har olika typer av begränsningar om hur området får användas, kallas miljöriskområden. Miljöriskområden inrättas för att skydda människors hälsa och miljön från ytterligare belastning till följd av föroreningen.

Utgångspunkten är att ett förorenat område ska efterbehandlas så att det inte längre utgör en risk för människors hälsa eller miljön, men detta är inte alltid möjligt eller ekonomiskt försvarbart. Ibland går det att genomföra efterbehandlingsåtgärder, men inte på ett sätt så att marken därefter fritt kan användas. På en sådan plats, där föroreningar kommer att finnas kvar för lång tid framöver, kan det därför behövas olika förbud och begränsningar om hur marken får användas. Då har länsstyrelsen möjlighet att besluta om ett miljöriskområde på platsen. 

I beslutet om miljöriskområdet bestämmer länsstyrelsen hur marken får användas, att vissa åtgärder ska vara helt förbjudna eller att vissa åtgärder först måste anmälas till tillsynsmyndigheten innan de får genomföras. Länsstyrelsens beslut har en tydlig geografisk avgränsning och kan omfatta både enstaka och flera fastigheter, beroende på vilket område som behöver regleras för att uppnå syftet med miljöriskområdet.

Reglerna kring miljöriskområden finns i 10 kap. miljöbalken med tillhörande förordning. Naturvårdsverket har dessutom gett ut ett faktablad om miljöriskområden. I det kan du läsa mer om hur ett miljöriskområde bildas och vilka konsekvenser det kan få för dig som verksamhetsutövare eller fastighetsägare.

Miljöriskområden innebär begränsningar i markanvändningen

För att ett miljöriskområde ska få inrättas gäller att området måste vara så allvarligt förorenat att det med hänsyn till riskerna för människors hälsa och miljön är nödvändigt med begränsningar i markanvändningen. Ett exempel på begränsning är förbud mot grävning som leder till att en skyddande täckning skadas. Ett annat exempel är att man styr var brunnsborrning får ske, för att förhindra att en förorening i grundvattnet sprids ytterligare.

Exempel på område som är lämpat som miljöriskområde

En nedlagd deponi skulle kunna vara lämplig som ett miljöriskområde eftersom det sällan är försvarbart att gräva ur den och frakta dess innehåll till en modern deponi. Det innebär att efterbehandlingsåtgärder måste utföras direkt på platsen, vilket oftast genomförs genom någon typ av skyddstäckning, d.v.s. att den nedlagda deponin får ligga kvar, men täcks med ett eller flera lager av jordmassor. Syftet med täckningen är att förhindra att människor och djur kommer i kontakt med deponins innehåll och att reducera infiltrationen av nederbörd så att lakvattenbildningen minskar.

I och med att alla föroreningar finns kvar under skyddstäckningen är det viktigt att ha fortsatt kontroll över deponin trots att den formellt har efterbehandlats. Då måste både tillsynsmyndigheten och allmänheten veta var dessa platser finns och vilka ingrepp som kan göras utan risk. Det är viktigt att täckningen förblir hel och inte utsätts för t.ex. ledningsdragning, grävarbeten eller andra typer av fysiska ingrepp. Ett miljöriskområde på platsen kan säkerställa detta.

Mer information

Miljöriskområden, 2013. Naturvårdsverket, Fakta 8656.

 

 

Senast uppdaterad/granskad: 2018-10-30
Hjälpte informationen dig? Ja Nej